Pendelparanoia
Mitt första inlägg på Debutantbloggen hade rubriken Pendelparanoia och handlade om att jag fick allt mitt skrivande gjort på bussen. Jag fick nyligen frågan igen om när jag får tid att skriva mitt mellan heltidsjobb och familj och träning och det är inte mycket som förändrats på den fronten. Jag skriver fortfarande nästan allt jag skriver på bussen. Pendling is da shit för aspirerande författare så här kommer en favorit i repris. Inlägget går också att läsa på Sveriges bästa bokblogg debutantbloggen: https://debutantbloggen.wordpress.com/2015/01/05/pendelparanoia/
(Men ingenstans, varken på Debutantbloggen eller här beskrivs det varför jag i texten skriver att jag pendlar med buss men på bilden sitter på en tågperrong och väntar… Mystisken tätnar…)
Jag älskar att pendla. Det är min grej. Sommar som vinter, när Arriva drar på värmen så att det fläktar i stolarna tar jag av mig till linne och kliver in i mitt eget soldränkta, havssaltsdoftande Miami-inspirerade Stockholm och spenderar 40 minuter med karaktärer som löser problem på mycket roligare sätt än jag. I helt andra miljöer än jag. Jag lämnar Österskär, Åkersbergas Beverly Hills, bakom mig och tar bussen genom kåkstäderna in mot Stockholm med sina skyskrapor och milslånga palmkantade stränder. Ett ganska skönt sätt att börja dagen. Oj fastnade bussen i köer? Trist, en halvtimme extra i solen.
Annars har jag inte så mycket tid över för skrivande. När tiden som inte är jobb delats mellan fru, barn, andras fotbollsträningar, egen träning (läs skateboard, eller sk8 om du är under 15, rullbräda om du är över 45), hus, läxor och allt annat så blir det inte så mycket tid över men jag har hittat min tid att skriva och det är när jag pendlar. Jag är en van pendlare. Först fyra år till universitet och sen 75 år ungefär till och från jobbet.
Första åren var jag nära galenskap, åkte samma väg vareviga dag, satt och stirrade rakt ut utan att se vare sig naturen eller stationerna men sen kom Metro. Vilken glädje. Att kunna sitta och läsa tidningen på tåget. Jag hann precis läsa hela tidningen två gånger innan jag var framme.
Nu på senare tid är det lättare. Med smartphones behöver man aldrig ha tråkigt om man inte vill det. Om man inte jobbar på tåget så kan man läsa allt det senaste som hänt inom UFC eller nita nån i quizkampen eller bara sitta och läsa, och har man redan läst allting som någonsin har skrivits så kan man ju alltid skriva något själv. Jag testade för några år sedan och nu kan jag inte sluta. Min resväg är exakt en timme från dörr till dörr, vilket ger mej en skrivtid på 40 minuter per resa. Det betyder 600 ord för mig om jag vill ha en någorlunda genomtänkt okej skriven text. Mitt mål är att skriva 1000 ord om dagen, (1000 ord om dagen håller doktorn från magen), och det klarar jag under pendlingen om inte…
Någon alldeles för attraktiv människa sätter sig bredvid. Eller snett bakom så att de kan se skärmen. För visst tittar alla på min skärm. (Jag tror titeln nämnde något om paranoia) Ännu värre om det är någon jag känner, eller vem som helst i min egen ålder, eller som bara verkar läskunnig. Då stänger jag butiken, slår ihop datorn och lyssnar på något istället. Det är inte det att jag skäms för att jag skriver men jag vill ändå inte bli påkommen med att skriva. Kanske för att jag inte vill bli skyldig till medhjälp när Tom och hans gäng dumpar en kille med kedjor runt fötterna i Sätterfjärden, eller när Vincent planerar sin hämnd, och sen sitter jag där med bevisen i handen på bussen. Eller kanske mer för att jag inte kommer ifrån känslan av geekighet när jag sitter och hittar på konstiga saker istället för att bara sitta där och vara vuxen på väg till jobbet. Hur som helst så har jag inte berättat för så många att jag skriver och jag skulle ju inte vilja att någon såg och sen skvallrade. (Para fejkad nysning noid)
Men… om ett barn sätter sig bredvid kan jag fortsätta skriva (har hört att man inte lär sig läsa i skolan längre), eller en gammal människa (tant ser säkert inte skärmen genom de där coca-colabottnarna), eller nån som tittar på tv-serier eller pratar alldeles för högt i telefon. Jag vet, jag vet, jag är inte helt konsekvent och det här är något jag jobbar på. Men jag är inte i mål än så om det ändå skulle hända att jag slår ihop datorn när du sätter dig bredvid är det inte för att vara oförskämd. Jag tycker antagligen bara att du är för snygg för att skriva bredvid, eller att du ser ut att kunna läsa, eller ser ut som någon jag känner eller har någonting annat intressant som gör att jag vill verka normal i din närvaro.
Comments (0)